Språkrådets nya chef Lena Lund Palicki anser att vi bör slopa skillnaden mellan de och dem i skriven svenska. Jag känner inte till hennes bevekelsegrunder men när ”språkvårdare” tidigare drivit frågan brukar argumenten vara: 1, svenska skolbarn har svårt att lära sig skillnaden mellan ordets objekts- och subjektsform, och 2, i talspråk använder de flesta ”dom” för både objekt och subjekt.
Det första argumentet är oerhört svagt eftersom barn uppenbarligen kan lära sig betydligt mer komplicerade saker än att skilja mellan de och dem. Om viljan finns är det inte svårt att förklara denna grammatiska regel. Om barnen sedan inte lyssnar får man fundera över vad det har för orsaker istället för att ändra etablerade skriftnormer. Vi som växte upp på 70- och 80-talen behövde inte ens plugga in regeln. Eftersom vi ständigt hade text på papper framför ögonen fick vi mycket av känslan för grammatiken gratis. Kanske borde vi förmå barnen att titta upp från mobilerna och ner i en och annan bok igen?
Det andra argumentet är ännu sämre och visar på Språkrådets hemmablinda provinsialism. Det är inte alls så att ”alla” svenskspråkiga säger dom. Dels finns skillnaden i tal mellan de och dem kvar i traditionella dialekter i Sverige, dels hos svenskspråkiga i Finland. Mycket förståeligt har tanken på att slopa de och dem i skrift väckt harm hos finlandssvenskarna. Till exempel är Jannika Lassus, lektor i svenska vid Helsingfors universitet, mycket kritisk till idén i en intervju i Hufvudstadsbladet 7 mars.
Ett ytterligare argument mot tanken på att slopa de och dem är att det skulle det fjärma oss ännu mer från våra nordiska grannländers språkbruk vilka som bekant har kvar skillnaden de/dem i både tal och skrift. I andra sammanhang brukar språkvårdare peka på vikten av att upprätthålla den gemensamma nordiska språkförståelsen men nu vill man införa en reform som försvårar för svenskar att förstå norska och danska!
Slutligen, skulle vi ändra skriftspråket efter en språklig egenhet som inte ens alla svenskspråkiga har lagt sig till med, skulle vi göra oss kulturellt urarva. Exempelvis skulle följande vers av Stagnelius bli obegriplig för kommande generationer:
”Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets änglar i det höga –
aldrig skådar dem ditt öga.”
Anders Hedman
Leave a Reply